Nazist-Mickes nya virala karriär

En av Karlskronas kanske mer bortglömda försök till politisk karriär svarade den tidigare nazistkoryfen Mikael "Mikko" Eriksson för.
Efter sina två relativt fruktlösa försök till att införa enpartisystem i Blekinges östra hörn (samt ett större koncentrationsläger strax söder om Skavkulla) tycks han nu ha lagt armbindeln och uniformen på vinden.
I stället satsar han - tillsammans med farmor/svägerska/dotter/fru/kusin/syssling/random granne - på att erövra det vita herraväldet på det världsomspännande datornätverket internet.

Mannen till höger fick 43 röster i kommunvalet 2014. Foto: Youtube (Obs, autentisk bild)

Ursäktaredaktionen blev uppriktigt glada när vi uppmärksammades på Mikkos nya karriärkliv (vi menar; det är ju avsevärt roligare - och avgjort mer samhällsproduktivt - att höra Mikko berätta om att skådisen Ceeaann Konnori (ej vårt uttal) är filmbranschens sexigaste man än tröttande haranger om den vita rasens överlägsenhet. Lika muntra blev vi när vi förstod att Mikko helst köper jeans på "Ekohallen i Kalmar", tittar på tv-serien "Såens off anarkie" samt att han äger ett MC-körkort men dessvärre saknar motsvarande för bil.
Vidare lär vi oss att Mikko i likhet med sin sidekick förlorade oskulden vid 14 års ålder på en kall och hård träbänk vilket kan betyda att hans parhäst tidigare och åtminstone vid ett tillfälle delat en sexuell erfarenhet med programledaren.

I programmet framgår att han har två barn, vilket vi finner en smula märkligt då han tydligt deklarerar att han ALDRIG haft sex med en familjemedlem.

Mikko uppskattar likt så många andra som berusats av den nazistiska ideologin att klä sig i kvinnokläder. Helst ska det vara höga klackar och stringtrosor.
Han har även en faiblesse för att älska i naturen.
"Det kliar sau gutt mä muror i rövahaulet" (autentiskt citat).

Att dessa häpnadsväckande sanningar levereras från ett livsrum innehållande en tickande farfarsklocka, förstärker bara intrycket av att det här vagt påminner om en Tom Alandh-dokumentär för hjärndöda - det vill säga en konstform i sig.

Ursäkta här är 2013!

2013 blev ett år som - från vår rätt begränsade horisont - vi (borträknat några dimmiga helger) kommer att minnas. På flera sätt överträffade 2013 vår mest optimistiska kalkyl i fråga om 1) "spännande möten" med människor, 2) gastkramande research och 3) spänstiga iakttagelser som resulterade i texter som resulterade i en ganska så tjock bok. För att inte nämna alla underbara kontakter som knöts i samband med den av alla (vår slutsats) uppskattade releasefesten i Konsthallen den 27 september.
Stärkta med rejäla kvantiteter av Helgessons avgångsbubbel står vi nu redo att på självaste nyårsafton 2013 avsluta det projekt som tog rejäl fart 2012 och som går under namnet Ursäkta var är kriget?
Ett projekt som innefattar en unik historiebok om Karlskrona, en sarkastiskt blogg, en Facebookgrupp, en Facebooksida, ett twitterkonto, en fest, ett medborgarförslag och ett antal stormar i de lokala medierna.

Samt ettusen sålda böcker!

Vi gör det - vår vana trogen - med en sanningsenlig redogörelse av detta enastående projekt där vi listat de tio mest spännande händelserna som uppstått i samband med boken och bokfesten.

10. Kjell Hobjer och Sven-Erik Olsson röker tillsammans

Foto: Stefan Andersson

Det synnerligen omaka paret - konstnären/trombonisten från Överluleå och den hårfagre plåtbankaren från norra kommundelen - fann snart varandra och hamnade i samspråk över ett par Winston (extra long) i samband med boksläppet. Ett sällsamt vackert möte, en osentimental förening av den lokala arbetarklassens finest. Ett diskbänksrevolutionens giganternas kamp på en stentrappa utanför en utställningslokal.Vi glömmer aldrig. De glömmer nog inte heller.

9. Christian "Rättelsen" Hylse recenserar en bok
Han skrev och han tyckte, han vevade och han sågade. Frågan som dock fram till i dag kvarstår är: läste han? Inte nog med att recensionen var så nerlusad och marinerad med sakfel att rättelsen tog större plats än själva huvudtexten - så sent som på fjolårets sista dag saknade proffstyckare Hylse fortfarande kunskaper om vilka som egentligen skrivit boken han nyss uttryckt tvärsäkra åsikter kring. Svaret från recensenten? En ny rättelse - förstås...

8. Fredrik Thomasson tatuerar en vad

Den gränslöse mediapajasen Fredrik Thomasson ville så gärna livstidsmanifestera sin komplicerade relation till KHK:s dåvarande klubbchef Mats Johansson att han tatuerade in Johanssons transvestitförställda ansikte på vaden.

Foto: Stefan Andersson 

Nyheten fick riksspridning. Tre månader senare fick Johansson sparken. Thomassons tatuering är sannolikt inte lika lätt att göra sig av med - och som om det inte vore nog med det: det ansträngda förhållandet Johansson//Thomasson fick nytt bränsle när den tatuerade varianten offentligt öste komposterade rykten och anklagelser över den stackars ex-sossen. Fortsättning på en gladiatorscen utanför isen lär följa.

7. Paul Melén ringer en kulturchef

Den före detta Farmenprofilen - mannen som i fånig hatt på allvar undrade om man "kunde mjölka en gris" - ville förstås till varje pris stjäla uppmärksamheten också från en fest han inte ens perifert hade med att göra. Sagt och gjort. Rättshaveristen/poeten/musikern/konspiratören/antikvitetssamlaren/världsförbättraren ringde kulturchefen Annika Eklund i samband med den pågående Bokmässan i Göteborg för att upplysa henne om det orimliga/sanslösa/vanvettiga i att - till tre överbetalda och talanglösa vuxenmobbare - subventionera dygnshyran för (en annars) ödslig lokal. Dessvärre nappade inte ens "Rättelsen" Hylse på den lortiga kroken utan Melén fick snart återgå till den egna lanseringskampanjen för privat världsherravälde.

6. Bitter kulturtjänsteman river affisch

Personerna på bilden har inget med kulturtanten att göra. 

Allt var som bäddat för en frejdig och trivsam tillställning. Då kastade en av kommunens (många) kulturtanter omdömet på Bubbetorp och slet gladeligen ner ett antal specialdesignade löpsedlar som författarna hade den dåliga smaken att tejpa upp på en enslig vit inomhuspelare. Budskapet och färgen och formen störde, enligt kulturtjänstemannen, den samlade bilden/balansen (mer kulturkorrekt uttryckt) av den textilutställning som parallellt pågick i lokalen. Ännu en gigant i servicesektorn.

5. Magnus Berg trycker en tröja

Foto: Stefan Andersson 

Den trivselrunde motor- och hundentusiasten (ja, ni hör ju redan här vilken tokstolle vi talar om) Magnus Berg köpte inte bara fem böcker. Han hade dessutom tryckt upp en egendesignad tröja inför släppfesten - ett initiativ han var mycket belåten med fram till dess att han insåg att han omnämnts i två kapitel! Hade kunnat sitta vid samma bord som Hempo om inte batteristen - efter den ljumma försittningen på den lokala pizzerian - drabbats av akuta ryggsmärtor, något som 1) hindrade honom att ta plats vid det bokade bordet men 2) inte hindrade honom från att, enligt vittnen, lodrätt smyga omkring utanför festen för att "räkna in" antalet festdeltagare och sedan självbelåtet och skadeglatt rapportera fiaskot till agent Melén.

4. Martin Hult bjuder på fika
Sätten att närma oss våra intervjuoffer har varit många och högst varierande. För att ingjuta mod och skapa förtroende för de personer som bidragit till innehållet i boken fick vi stundtals ta till vad som skulle kunna beskrivas som okonventionella metoder. Ett exempel var när Martin Hult ringde Marianne Johansson, mer känd som Mamma Champis, för att föra ett förtroligt samtal om hennes son Conny, död sedan 1992. För att få Marianne att öppna upp sitt innersta bestämdes det att det skulle bli ett personligt möte hemma hos Moder Champis i Galgamarken. Därför åkte Martin hem till henne beväpnad med två Budapeststubbar och en äppelmunk under förespegling att föra ett ärligt samtal om livet på samhällets skuggsida när den egentliga föresatsen var att få fram så många och snaskiga detaljer det bara gick om det alkoholiserade bollgeniet Champis. Detaljer som blev ett av bokens mest uppskattade kapitel och en fin levnadsteckning över en underhållande karlskronit.

3. Jan Lennartsson vägrar sjunga en sång

Foto: Stefan Andersson 

I boken kan man läsa om hur moderaten Jan Lennartsson, i egenskap av reklambyråchef 1997, berikade världen med en specialframtagen julsingel. Vi ansåg att denna kulturgärning gett så många ringar på vattnet att den förtjänade att uppmärksammas också på releasefesten i september. För att skapa ett mervärde tog vi fram en specialskriven text vars bärande delar kan sammanfattas:
"Jag såg Liedholm kyssa Platow, jag
Tänk om Drottning Brunsberg kommit då
jag hade gömt mig i en vrå och knappast vågat titta på men det gjorde mig så upprymd att jag ställde mig på tå..."
Av någon anledning (sannolikt på grund av höstens förestående interna moderatkrig alt. Lennartssons planerade Thailandssemester) valde Hästöhögerns egen kalashatt att avstå. Så här i efterhand bör beslutet nog betraktas som både klokt och rimligt. Själv gav han dock i efterhand följande festliga förklaring: "Det var helt enkelt för många kommunister på plats. Jag kände mig i underläge." (Ett otippat utlåtande från en näringslivsprofil som fram tills dess förknippat offentliga sångframträdanden/kulturupplevelser/kvalitativa musikevenemang  med snapsvisor på just Platows privata kräftskivor alt. rosévinsdränkta Tommy Nilsson-konserter på Aspö).
Och på tal om Platow - ni minns väl vår pressrelease...

2. Hempo Hildén kräver fem lax plus moms, my friend

Det stod tidigt klart att den i boken omskrivne batteristen Hempo Hildén ställde sig positiv till att medverka som gäst på bokens releasefest. Som lokal profil och samhällsdebattör/visionär/hotellfrukostkonnässör kunde Henrik (jo, han heter så egentligen) inte missa detta tillfälle att glänsa och sätta internationellt pynt på den annars sövande tillställningen. Dock påverkades han av intrycken från mindre nogräknat byfolk som hävdade att boken 1) innehöll ren mobbing och 2) skulle göra författarna rika som troll. Detta utan att sagesmännen (Hylse/Melén/Hildén) hunnit/orkat läsa boken (då den ännu inte officiellt var utgiven) och utan att en enda bok finns till salu på marknaden. Men Hildén ville vara med ändå. Trots kritiken. Trots att han uppges ha hört från någon som antytt att en kusins sysslings läskunnige hundvalp viskat om att det tryckts ofördelaktiga uppgifter om trumfäktaren i boken. Men hans medverkan skulle kosta. Och inte vilken opreciserad skitsumma som helst. Nej, här var det don efter person. "Fem lax plus moms, my friend" - var lösensumman som skulle ge all makt åt Hempo vår befriare. Därmed var saken avgjord.

1. Tre stollar ger ut en bok

Ursäkta var är kriget? skrevs av tre ganska slitna medelålders män där åtminstone två skulle passa perfekt in på beskrivningen “blekfeta”. Det som förenar dessa tre män är kärleken till Karlskrona och viljan att förändra mentaliteten i stan till det bättre. Att göra Karlskrona öppnare, mer tolerant och överlag roligare. I förordet skrev de därför de idag bevingade orden: “alla bör fråga sig varför historia måste vara synonymt med kyrkor och krigskonst” samt “folk i stan ska känna stolthet och inte bitterhet”.

Så långt allt väl. Det här med att sitta på häcken och skriva sarkasmer behärskar de tre männen relativt hyfsat.

Det är värre med det praktiska och ekonomiska (det är i synnerhet på denna punkt vi särskiljer oss från Paraply Produktion).

Boken trycktes upp i 1000 exemplar som levererades redan i maj. Under sommaren rullade en del förhandsbeställningar in och efter att boken släpptes i september tog försäljningen rejäl fart.

Nog hade de tre männen hört begreppet “tillgång och efterfrågan” redan när de gick på mellanstadiet men denna klassiska parallell verkar ingen av dem på riktigt förstå innebörden av. Och detta eftersom ingen av dem är affärsmän.

Därför insåg författarna först i november att det kanske hade varit kul att ha några böcker kvar till julhandeln, den tid på året som håller många näringsidkare flytande och räddar en del mindre rörelser från konkurs.

Finansieringen var delvis löst, efterfrågan på böcker var stor. Frågan var nu bara vad tryckeriet skulle säga. Deras svar kom direkt och löd: -Trycka böcker som ska vara klara innan jul? Nu??? Glöm det! Vi har fem veckors leveranstid..minst…i bästa fall kan ni få en trave i slutet av januari.

Och med detta avslutar vi nu projektet Ursäkta var är kriget? Tack för att du varit med oss och gjort 2013 till ett av de mest minnesvärda åren i våra liv. 

Vem vet - kanske återkommer vi...i pocket och med nyskrivet bonusmaterial. 

Jonas Tornväktare firar jul

Som en liten julspecial publicerar bloggen nu exklusivt hela kapitel 10 ur boken Ursäkta var är kriget?

JONAS TORNVÄKTARE FIRAR JUL (1789)

Det finns åtminstone två olika sätt att uppmärksamma Jesu födelse på. 
Antingen ser du tecknad film tillsammans med släkten – eller så dödar du dig själv på fyllan.

Är du född på 1700-talet, heter Jonas och har det tvivelaktiga nöjet att vara mantalsskriven i Karlskrona och dessutom ensam och uselt avlönad väljer du troligen det senare alternativet.
Julaftonen 1789 påminde förmodligen i stora stycken om julaftonen 1788. Och julaftonen 1787.

Stans mer välbärgade skikt hade vid midnatt slumrat in i stugvärmens inbjudande gemenskap – mätta på spädgris och sill, mosiga av dyrbar konjak och belåtna över julklappsskörden som nu täckte
uppskattningsvis två tredjedelar av den paranta citylägenhetens förråd och skrymslen. Kanske hade de dessförinnan – lagom till gottebordet – passat på att prisa Gud för att han en gång i tiden haft den goda smaken att leverera en skäggig frälsare i december. En födelse som därmed för all framtid gav dem en legitim anledning att åtminstone en gång om året obesvärat vältra sig i späck och brännvin.

Stans mindre bemedlade befolkning firade samtidigt jul på sitt eget och mindre flärdfulla sätt: de frös och tuggade på gul snö och snorkråkor och undrade varför i helvete Herren inte planerade Jesu födelse till juni eller någon annan mindre kylslagen månad. Och i Fredrikskyrkans torn på Stortorget satt Jonas.

Jonas Tornväktare.
Han firade jul med sig själv och likt många andra ensamma män – både då och nu – fick han ordna med julstämningen på egen hand. Eftersom kantorn redan på eftermiddagen övergivit både kyrkan och julpsalmerna för att ”fira med familjen” lämnades Jonas kvar i en särskild situation av ensamhet som vanligtvis bara infinner sig vid juletid (och som vanligtvis mest drabbar svenska, alkoholiserade män). Han hade visserligen jour just denna kväll, men å andra sidan: vem klandrar en törstig tornväktare som i sin avsaknad av vuxet sällskap vill slå ihjäl julaftonens sista timmar tillsammans med några rekorderliga busgroggar?

Men samtidigt som Jonas började korka upp och förvandla Fredrikskyrkan till en svartklubb utan gäster påbörjade han en vandring på dödens vanskligt slaka lina. Hans uppdrag var nämligen att – oavsett om det var julafton eller inte – hålla koll på stan från sin plats i kyrktornet.
Han skulle spana efter bränder. Och om någon nu skulle råka sätta fyr på sig själv eller på en eller två av Karlskronas träkåkar någonstans mellan köttbullarna och Kalle Anka så skulle Jonas i sin tur raskt hissa ut flaggorna från kyrktornets signalmaster för att på så sätt slå larm – och mota den ”rödehanen” i grind. Masterna var nämligen till för att varna vakterna nere på torget om vådeld.
Att julen historiskt sett är den högtid då brandrisken i Sverige är som störst tycktes emellertid inte bekomma den ensamfirande tornväktaren. Och det trots att han förstås visste att den som av något skäl ”försummade” signalerna inte bara riskerade en smäll på käften eller en spark på smalbenet utan faktiskt värre straff än så: barbarisk hängning inför ögonen på, vad man får förmoda, husvilla stadsbor med sot i håret.
Jonas valde dock att utmana ödet – eller om ni så vill leka med döden – och sopade glatt i sig ett några stop med brännvin innan han önskade god jul till sig själv och slöt ögonen. (Närmast följande stycke bygger helt och hållet på författarnas egna fantasier. Vi har dessutom stoppat in moderna julinslag som tomten, för att också yngre läsare ska få en bättre jämförande bild av hur eländigt läget var).

Han började genast drömma. Om julgemenskap, revbensspjäll, glada och bortskämda barn och ett hastigt glöggskjut i tomtedräkt bakom granen till tonerna av ”Stilla natt”. Men framför allt så drömde han om eld. Och om en stadsbrand han bara måste hejda – oavsett berusningsgrad. Han vaknade således till och började hala ut signalflaggorna från kyrkan. Lyckligtvis hade även vakterna vid varningskanonerna nedanför däckat av egen överservering, så några falska varningsskott avlossades tack och lov inte denna natt. Flaggornas placering väckte ändå både skräck och förvåning bland de något mer sinnesnärvarande Karlskronabor som tidigt morgonen efter anlände till kyrkan för julotta.

Enligt Karlskrona Weckoblad orsakade Jonas Tornväktares fyllegrej ”stort bekymmer hos kyrkbesökarna”. Om Jonas bara vaknat upp den där morgonen och insett sitt misstag hade han nog omfamnats av den känsla vi i dag känner som ”ångest”. Torgets spöpåle – eller ”kopparmatte” – stod uppställd alldeles intill kyrkan och man kan lätt föreställa sig att de kring juletid proppmätta makthavarna i stan utan tvekan dömt honom till livslång semester i närheten av den där tortyrstocken. Men Jonas slapp inte bara genomlida årtusendets baksmälla. Han slapp även våldsamma och blodiga repressalier. Efter att han halat ut flaggorna på natten ramlade han nämligen ner genom en luckdörr i tornet.

På juldagens morgon hittades han död i botten av tornet dit han, enligt tidningen, fallit i ”berusat tillstånd”. Den lika gravt berusade vaktpersonalen – som hade sitt kontor och sina kanoner mellan Tyska kyrkan och det dåvarande horhuset (Vattenborgen) – slapp bestraffning med motiveringen att det trots allt var jul och att alla i stan ändå ”var fulla”. Såväl brandvakterna som tornväktaren avskaffades som yrke år 1914, annars kan man mot bakgrund av ovan tecknade verklighetsdrama tänka sig att kommunen i dag kunnat rekrytera lämplig personal på motell Rosenbom.

Den ödesdigra julen 1789 kom för övrigt att följas av två minst sagt märkliga och nästan lika sorglustiga incidenter: år 1790 – ett halvår efter att Jonas störtat mot döden – utbröt den stora stadsbranden. 400 gårdar ödelades. 3161 stadsbor stod plötsligt utan tak. Den gången var Jonas efterträdare, den nye tornväktaren, för sen med att signalera. Möjligen hade han sköljt ner den dagens lunchlåda med resterna av företrädarens julsprit.

Klart är att namnet Jonas var synnerligen olycksbringande i fråga om det lokala brandförsvarets främsta utpost. 1823 ramlade tornväktaren Jonas Berggren (inte den rundlätte och hårförstärkte gubben i Ace of Base) ut genom en tornlucka och slog ihjäl sig mot torgets kullersten.

Om också han krökat ner sig på väl lagrad alkohol, initialt tillagad för att salutera Jesu födelse, är fortfarande inte fastställt.

Verkligheten överträffar dikten

I kapitel 51 av boken Ursäkta var är kriget? står det:

I fredagens BLT står det: 

Visst är det lite skrämmande hur förutseende de tre författarna var...

Om du missade den här nyheten igår, beror det säkert på att den var inlåst. 

Vi är klara för BOK13 i november

Det är med glädje, stolthet och förväntan vi nu ger offentlighet åt en inbjudan som tidigare i höst nådde oss med e-post.
Det handlar om det kulturella evenemanget BOK 13 där ett antal bokaktuella författare samlas för att prata litteratur.
Evenemanget äger rum den 21 november i Sparresalen och gästas i år av bl.a Johan Theorin, Karin Wahlberg och Denise Rudberg.
Kvällen leds av moderatorn Calle Marthin (känd bl.a från SVT:s Bullen).

Nu vill arrangerande kulturförvaltningen i Karlskrona att boken Ursäkta var är kriget? ska representeras på detta event och självklart tänker vi ställa upp.

Den 21 november ses vi i minglet. Välkommen att göra oss sällskap!

Möt författarna på biblioteksturné

Nu har du chansen att träffa författarna till årets mest omtalade bok i Blekinge, den historiska humorboken Ursäkta var är kriget?

Martin Hult, Mattias Nilsson och Björn Håkansson gästar biblioteken i kommunen mellan den 21 och 28 oktober.

Hör dem berätta om hur boken kom till, hur idén föddes och hur boken gått från att ha varit en ganska lös skiss inne i författarnas huvuden till att bli 477 fullmatade sidor lokalhistoria av aldrig tidigare skådat slag.

Dessa tider gäller:

21 okt kl. 18.00 Rödeby bibliotek
22 okt kl. 18.00 Jämjö bibliotek
23 okt kl. 18.00 Nättraby bibliotek
24 okt kl. 18.00 Stadsbibliotekets hörsal
28 okt kl. 18.00 Lyckeby bibliotek

Rosa klänningar

Stärkta av framgången efter fredagens bokfest spatserade vi i veckan utmed Hoglands park.
Till vår glädje möttes vi av denna syn:

Blekingeflickan i rosa klänning. 

Omedelbart förstod vi att det var vårt anspråkslösa medborgarförslag om att ge John Lind en egen plats i Karlskrona som redan nu skapat ringar på vattnet. Ringar så stora och brusande att stan inte kan vänta på att offentligt få visa sin hyllning. Kanske var det konstnärer som slogs om att få bli den officiella skaparen av John Lind-monumentet som varit i farten. 

Kanske hade någon bokläsare läst kapitlet om Lind och fastnat för vår förtjusning över att sätta en rosa klänning på Karl XI 2006. Detta bekräftade bara vår uppfattning om att vårt förslag är viktigt, något vi också ansåg oss kunna vederlägga efter att Blekinge Museum (som av en slump) valt att köra igång sin stora (och välbehövliga) utställning om John Lind dagen efter vår bokfest. 

Några timmar senare kom vi dock till klarhet. Det visade sig att ett gäng unga feminister satt på statyerna rosa kläder för att kämpa mot patriarkatet. 

Trots detta säger de sig inte hata män, vilket vi (tre medelålders författare av hankön) självklart välkomnar. 

Syftet är ädelt, initiativet är skojfriskt. 

Huruvida sönderstressade kvinnor i hemtjänsten får bättre arbetsvillkor och högre lön av att Blekingeflickan ser ut som Britney Spears framgår dock inte av rapporteringen. 

Medborgarförslag: Hedra minnet av John Lind med monument eller gata

I dagens BLT kan man läsa en trevlig artikel om vårt medborgarförslag som lämnades in till kommunen på tisdagen.

Bilden är klickbar! 

Så här lyder vårt medborgarförslag i sin helhet:

Damimitatören, dansaren, sångaren och underhållaren John Lind (1877-1940) är tvivelsutan den
Karlskronabo som till dags dato vunnit störst internationell berömmelse och respekt.
Ändå är han i princip obekant i den stad i vilken han länge var bofast och där han också valde att bosätta sig när artistkarriären var över. Lind var en både excentrisk och sällsamt begåvad världsstjärna och underhöll på en nivå som – för den som idag är verksam i det lokala kultur- och nöjeslivet – kan
vara svår att föreställa sig. Som ingen annan konstnär med stark Karlskronaanknytning, nådde
John Lind internationell ryktbarhet. Som exempel kan nämnas att han under sin karriär uppträdde
på Moulin Rouge i Paris, på Broadway i New York och på Pavilionteatern i London. Han umgicks  ledigt med sin tids stora kulturarbetare, namn som Charlie Chaplin och Enrico Caruso. Men som den amerikanske professorn Richard Florida slagit fast i sitt bohemindex är Karlskrona (och har länge varit) en stad vars invånare haft svårt att acceptera personer som faller utanför ramarna.
Toleransen mot människor med ett annorlunda utseende eller en avvikande livsstil har ofta enligt
Floridas forskning varit låg. Det beklagar vi. Och vi är övertygade om att denna snäva attityd inte
heller gynnat stadens utveckling.

I vårt arbete med boken Ursäkta var är kriget?, där vi listar de  100 roligaste ögonblicken i Karlskronas historia, har vi stött på en händelse från 1919, då den hemvändande superstjärnan John Lind gav en föreställning i sin forna hemstad. Då var intresset – föga överraskande – ganska lågt. Vår teori är att staden historiskt sett har präglats så hårt av manlighet, militarism, gradbeteckningar och byggnader avsedda för att försvara riket, att man glömt (eller avfärdat) de mjukare värdena. Dit hör de sköna konsterna och exempelvis rätten att som man få klä ut sig i kvinnokläder, krympa sitt midjemått och dansa balett.
Ett beteende som sällan varit socialt accepterat i världsarvsstaden.
Så sent som 2006 blev det en vildsint debatt i staden kring förslaget att trä på en rosa klänning på statyn av Karl XI på Stortorget. Det skulle beklagligt nog dröja drygt trettio år efter Linds död innan hans livsgärning uppmärksammades officiellt i Karlskrona. Detta genom att hans änka 1972 skänkte bort klänningar, resväskor och scenkostymer till Blekinge Museum. Sedan dess har det hänt mycket. Karlskrona har utvecklats på många områden inom näringslivet och industrin. Staden har gått från att vara en statligt finansierad militärstad till att bli en handels- och IT-stad. Nu är det dags att Karlskrona visar framfötterna även på det populärkulturella området. För att befästa att Karlskrona av i dag är en modern och öppen stad som välkomnar oliktänkande och minoriteter, önskar vi att man från officiellt håll högtidlighöll minnet av John Lind. Vi är fast övertygade om att kulturförvaltningen i alla stycken delar vår målsättning och ambition. Exakt hur minnet av den metrosexuelle John Lind skall högtidlighållas, överlåter vi åt beslutsfattarna att bestämma. Vi kan dock tänka oss en gata, en plats eller ett minnesmonument.
Det bör dock placeras centralt (alltså inte som den hopplöst bortglömda
Baltisjkplatsen på Verkö).

För att ytterligare befästa att toleransen ökat i kommunen, skulle man kunna bjuda in någon av Karlskronas och för den delen Blekinges många konstnärer att lämna in förslag som på ett värdigt sätt åskådliggör John Linds särart som kulturutövare och gränsöverskridande multikonstnär. I valet av plats kan man bland annat överväga någonstans utanför John Linds hus på Båtsmansgränd, trädäcket vid Scandic Hotell, Hoglands Park eller annan med omsorg vald central placering. Det är hög tid att ge John Lind postum upprättelse, även om vi är medvetna om att det nu sker drygt 100 år för sent.

Martin Hult
Mattias Nilsson
Björn Håkansson

Recensionerna ramlar in

Idag kan man läsa följande recension i Sydöstran:

Bilden är klickbar! 

Commersen uppmärksammar projektet

Gratistidningen Commersen skriver i veckan om boken Ursäkta var är kriget? och bokfesten Ursäkta här är festen! som äger rum på fredag i Konsthallen. 

Foto: Tina Hiller Andreasson, Commersen

Vi berättade om boken i P4 Blekinge

Under tisdagen var vi med i Morgonen i P4 Blekinge och berättade om boken. Du hör klipp från sändningen här.

Foto: Stina Linde/Sveriges Radio 

Mamma Sune: "Hockeyn i stan var bättre förr"

Slaget med målvaktsklubban kunde ha gjort sonen blind. 
Nu talar Gunda "Mamma Sune" Synnermark, 73, för första gången ut om attacken i Vetlanda. 
-  Jag blev både arg och ledsen, säger hon. 

Trots att 26 år förflutit sedan det blodiga överfallet minns hon än i dag mycket väl hur hon upplevde misshandeln av sonen - den profilerade KHK-supportern Peter "Sune" Synnermark.
- Det var fruktansvärt. Han kunde ju ha fått in glas i ögat. Då hade han varit blind i dag, säger hon.
Händelsen - och dess trots omständigheterna rätt uppfriskande efterspel - har fått en hög placering i skandalboken "Ursäkta var är kriget?" som släpps fredagen den 27 september.
Men inte bara det.
Resultatet av Vetlandamålvakten Stefan Ivarssons våldsamma vevande har också blivit ett populärt tröjmotiv i hemstaden Karlskrona.

På bilden syns Sunes sargade ansikte och deformerade flaskbottnar till glasögon (obrukbara för alla som vid tidpunkten inte sysselsatte sig själva med mosaikutsmyckning).
- Det är roligt att han hamnat på en t-shirt nu. Hoppas inte bara att folk tycker att han gör sig själv till åtlöje, säger Gunda Synnermark.
Men han är väl älskad av alla i Karlskrona? Håller du med mig?
- Jo, han är duktig, Peter. Och som väl var slutade det ju lyckligt.
"Mamma Sune" delar förstås sonens fascination för slagskott och huvudtacklingar, men tycker - lite otippat - att hockeyn var bättre på Karlskrona IK:s storhetstid.
Inte ens lagets succéinledning på Hockeyallsvenskan har fått henne att tänka om.
- Visst var det bättre förr. Då var jag med bland supportrarna. Men det hänger också samman med att jag inte riktigt kan uppfatta ljudet i den nya arenan, säger hon och berättar att en gammal yrkesskada numera påverkar hörseln.
Därmed missar hon sonens ljuva basstämma som under säsongen varje vecka får hela ishallen att mullra "K-H-K".
- Men han har alltid varit gapig på matcherna, säger Mamma Sune i en kommentar som knappast kan sorteras in under kategorin "sensationellt".
Sune själv, då? Ja, han laddar som bäst inför morgondagens hemmadrabbning mot Malmö. Du kan följa allt om matchen på khkaren.se eller på en sida som vi misstänker har samma redaktör, nämligen www.ledandefragor.com.

Tröjan som alla vill ha

Nu har våra tröjor kommit. Detta är en av dem.

För att köpa de festliga tröjorna beger du dig till Konsthallen i Karlskrona fredagen den 27 september klockan 16.00.

Då släpps både boken och tröjorna. Missa inte!

Nära skjuter ingen hare

Med anledning av den massiva mediexponering vårt bokprojekt oförmodat fått i den lokala pressen (vi måste erkänna att vi är imponerade - det blev full täckning i bägge tidningarna i ett pyttelitet avfolkningslän i södra Sverige, vi tror inte det hänt sedan Estelle föddes) nödgas vi besvara delar av de uppgifter som publicerats kring det försiktigt uttryckt stimulerande "storbråk" vi och kulturentreprenören Hempo Hildén ramlat rakt in i. 

Vi nämner motparten vid namn här, trots att vi är smärtsamt medvetna om att den där initiativrika skånska advokatfirman som en följd därav lär få ytterligare juridiskt spännande utmaningar att ta sig an.

Om vi så börjar med BLT:s (tidningen, inte smörgåsen) skildring av händelseutvecklingen:

En före detta taltidningsredaktör och lös medarbetare på familjesidan fick initialt förtroendet att ta på sig stora grävrocken för att söka sanning och finna visshet. När vällingklockan sedan ljöd och arbetsdagen närmade sig sitt slut lämnades stafettpinnen över åt en reporter som ogenerat medgav att hon inte kunde redogöra för vad ärendet hon just ställde frågor om egentligen rörde. Var Hempo arg på sig själv? På oss? På festen? På boktryckeriet? På Paul Melén? På Scandic (som just serverat en för snålt tilltagen Guldkant)? Reportern visste inte säkert. Men hon förnekade att Hildén fått "fem lax plus moms" av tidningen för att låta sig intervjuas - vidare konsekvent i arbetet med det egna varumärket tycks trumslagaren alltså inte vara. För att gardera oss skickade vi därför över följande citat på Hildéns (och BLT:s) mycket oprecisa anklagelser:

1. Hempo måste ha missförstått sin roll i det hela. Visserligen har han branschmeriter, men att kräva fem tusen spänn för att prata om sig själv i fem minuter känns orimligt. I synnerhet när kvällens övriga gäster kommer för att de tycker att det är kul. Men vi beklagar det. Nu får andra gäster dricka Guldkant i stället. 

2. När han för första gången på länge äntligen fått möjlighet att styra över ett nöjesprojekt med potential så är det förstås rimligt att han lägger sin kraft där. Vi förstår att den nationella lanseringen av Paul Meléns rockband slår ut vilken bokfest som helst.

Behöver vi tillägga att inte något av ovanstående citat hamnade i tidningen. I stället blev det lite hur som helst, en grumlig och svårtydd gyttja med mycket lite bäring i verkligheten. Vi måste emellertid ge BLT en eloge för att de till slut fann anledning att skriva om projektet. Den långvariga struts med huvudet i sanden-mentaliteten förlöstes av den hårfagre fem-lax-i-fickan-mannen och nu kan man meddela sina fåtaliga prenumeranter en nyhet om en bok/fest de inte tidigare kunnat läsa om i sin tidning. De måste känna sig förvånade vid frukostbordet.

Nu är det självklart inte utan vidare felaktigheter och missuppfattningar som BLT (och koncernkollegan Sydöstran) vidare kryssar sig fram i dyn. För enkelhetens skull tänker vi lista de sakfel den lokala journalistkåren (i Gota Medias regi) gjort sig skyldiga till:

* Boken släpps inte på söndag utan fredagen den 27 september. Väldigt få böcker släpps på söndagar av nån märklig anledning. (Sydöstran) * Hempo Hildéns namn har inte använts i marknadsföringen, enbart som ett av flera namn i ett pressutskick som varken Sydöstran eller BLT gett någon uppmärksamhet. Detta gjordes i ett skede då Hempo (utan krav på orimlig kompensation) sagt sig vara villig att medverka på festen. Han har i övrigt inte skymtats på annonser, tröjor, affischer eller flyers. (BLT och Sydöstran) * Bokens titel är Ursäkta var är kriget? med frågetecken på slutet, något grammatikmästarna på BLT missat. (BLT) * En av tidningarna slår fast att Hempo förekommit i lanseringen av boken, var finns bevis för detta, förutom det pressmeddelande som aldrig plockades upp av länstidningen? Det handlade ju dessutom om festen - inte om boken(BLT) * Pressmeddelandet skickades ut, det var dock tidningen som aldrig publicerade det. (BLT)

Avslutningsvis: den levnadsglade batteristen är alltså rasande över en fest som inte ägt rum, över en bok han inte har läst och över en lanseringskampanj som aldrig genomförts.

Det är frapperande.

Och kul.

Plats 101, kanske?

Rubrik?

"Tre intelektuella dvärgar" skriver en bok

Hempo Hildén slår på den riktigt stora trumman

Trumslagaren Hempo Hildén (kanske mest känd för sina insatser på Magnus Lindbergs underskattade "Röda läppar"-album) är sur. Eller snarare: vi misstänker att han är det. Vi vet förstås inte säkert, det är i ärlighetens namn inte alldeles enkelt att läsa ut en tydlig sinnesstämning av de rader han vänligt nog skickat oss, men vi får ändå känslan av att han inte inte är fullt ut belåten med det faktum att han här och var omnämns i boken "Ursäkta var är kriget?". Och om det verkligen förhåller sig så är det trist. Vi gillar ju dekadenta skinnplågare med imponerande branschmeriter och 126 privata telefonkontakter till blonda och sugna flygvärdinnor. Karlskrona behöver mer av sånt! Stan borde trippelklona batteristen och ge oss vanliga, misslyckade och inte fullt så världsvana medborgare nya saker att glädjas över (ett Varvsrock 2.0, en Kristianopelfestival med besökare och en hord advokater redo att stämma skiten ur ouppfostrade nollor som har fräckheten att rekapitulera verkligheten i en usel bok). 

Men vår kärlek tycks dessvärre inte vara besvarad. Möjligen hänger det (som ni snart ska se) samman med lanseringen av Paul Meléns länge emotsedda solokarriär. Efter regnfiaskot i Hogland Park jobbas det nu intensivt och målmedvetet med att göra signaturmelodin "Vi här på Farmen" till en landsplåga. En utmaning i sig, det medger vi gärna, inte minst mot bakgrund av att det är månader sedan låtskrivaren Melén senast visade sig i TV4 - då i sommarens reprisomgång av det gamla programmet. Timing är en konst och sådant ska dussinfigurer som tre talanglösa författare inte reflektera över! Punkt. 

Nåväl, eftersom vi ändå gillar Hempo Hildén och hans i grunden osvenska stil (guldkant, "fem lax" i bröstfickan, dubbla baskaggar) ville vi naturligtvis ha honom som gäst när vi har fest den 27 september. 

Han nappade inte.

Utan svarade - så här (och för tydlighetens skull bör det understrykas att nedanstående flöde är ordagrant återgivet):

Hildén:

OM jag skall meverka den 27 , så betraktar både jag, min revisor mfl som ett vanligt seminarium och om jag på något sätt skall medverka MER ä n som vanlig hangaround så kostar det 5 lax +moms my friend, MEN jag kommer gärna. Så for det blir nån form av performance eller intervju så KOSTAR det tyvärr. Jag jobbar styenhårt med Palle nu och har inte SÅÅ mycket annat för ögonen just nu . MEN vi öppnar för Quireboys återbesök i Olofström den 17 nov och vi håller på att repa för det. Ev fester mm kommer i andra hand för mig Im sorry , men så är det. Min advokatkonsortium i Lund ser fram emot utvecklingen, ochn GLÖM inte att dom har fällt SR blekinge tidigar för förtal och KAN göra det IGEN ! Dom är mycket intresseradfe av detta hela och ser fram emot vidare konstruktioner. DETA har j naturligtvis inget med min ev edverkan att göra, UTAN att det verkar vARA ET SÄTT FÖR ADVOKATFIRMAN AT TJÄNA PENGAR HELT ENKELT, men VI FÅR SE VAD DOM SÄGER BHA HA

I enlelhet sagt : NI borde vara så jävla avundsjuka på mig som har levtt ett så spännade liv som nån a v er NÅGONSIN ALDRIG kommer att komma i närheten av , och i backspegeln , så,förstår jag er i verklghetens namn. ATT ni försöker sälja böcker på saker som jag redan konstarerat har hänt i våran redan nerskitade Östrersjö. så förstår jag att ni inte vare sig klarar att betala eller gå i klinch med mitt verbala övertag eftesom jag betraktar er som intelektuella dvärgar och har FULL förståelse för VARFÖR ni inte kommit läångre i er sk. journalistiska ärning ha ha jävla fjollor ha ha ha ha

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Over and out.

"Tre intelektuella dvärgar"

Hildén, till höger i bild, här tillsammans med tidigare samarbetspartnern Matz Arnström. Av oklar anledning är mannen till höger upprörd. Nu kopplar han in sitt "advokatkonsortium".

Ursäktafördjupning1: Gambia är en stat i Västafrika, gränsande till Senegal, som förutom vid kustlinjen omger landet. Gambia är den till ytan minsta staten på Afrikas fastland. 

Ursäktafördjupning2: Sven Anders Peter Dahlkvist, mer känd som "Dala", föddes den 30 maj 1955 i Gagnef, Dalarna och var en allsvensk fotbollsspelare för AIK och Örebro SK. Han spelade först som forward men omskolades till back. 

Ursäktafördjupning3: Cannabis är en mycket härdig, snabbväxande växt som klarar av de flesta klimat och höjder upp till 3 000 meter över havet. Människor har använt olika former av Cannabis för så vitt skilda ändamål som tillverkning av rep och textilier, fågelfrö, energigröda, medicin samt berusning. 

Källa: Wikipedia